Hanutten

Intervju med en mångkonstnär

Artisten och mångkonstnären Hanutten

Text: Marika Yamoun
Foto: Frkn Falkman

 

Som 11-åring spelade hon in sin första låt. Idag är hon 22 år och har släppt sitt första album. Hur såg den vägen ut? Hur gick hon från ung musikutövare till där hon står nu?

Hannah Harvigsson, alias Hanutten, sitter i en soffa på favorithaket Café Sockerbit i Holmgången vid Triangeln i Malmö. Här har hon suttit många gånger förut och även tidigare blivit intervjuad, berättar hon.

Vi ska egentligen bara helt kort prata om de två konserterna som stundar – på Palladium Malmö den 12 maj och Kulturkvarteret Kristianstad den 19 maj – men så kommer vi in på hur hennes liv som ung musiker sett ut och blir sittande länge.

Storebrors uppmuntran

Hanutten växte upp i en förort ”ett litet ghetto”, som hon själv kallar det – ett av Malmös miljonprogramsområden. Där skulle hon bli fotbollsproffs, trodde hon, men den 11 år äldre brorsans hemmastudio lockade också.

– Min bror spelade in mycket hiphop hemma och jag var alltid väldigt nyfiken på vad han gjorde. Jag stod ofta med örat mot hans dörr och önskade att jag fick vara med. Efter en hel del tjat senare så hjälpte han mig att producera en egen låt där jag hade skrivit text själv och rappade.

Vad som började med nyfikenhet för vad brorsan gjorde, landade dock snart i något annat.

– När jag var yngre såg jag väldigt mycket upp till min bror och jag inspirerades av låtarna han skrev. Nu har han lagt av med musiken och gör annat, men är med och gästar på min skiva.

Musiksal blev tillflyktsort 

När Hanutten började högstadiet fick hon en gitarr av sin bror och hiphopen slog över i popmusik. Gitarren lärde hon sig att spela på själv. Några lektioner har hon aldrig tagit.

– Klassen jag gick i var stökig, men min skola hade en jättefin musiksal och två musiklärare som var väldigt uppmuntrande mot mig. Jag tyckte inte om att hänga ute på rasten. Jag tyckte om att sitta i musiksalen.

Fotbollsintresset löpte länge parallellt, och i högstadiet gick Hanutten fotbollsklass, men efterhand tog låtskrivandet och gitarrspelandet alltmer plats och snart hade ”fotbollsproffs” ersatts med ”artist”. Och när det var dags att välja gymnasium stod valet musikgymnasium klart.

Gå sin egen väg

Det blev Rytmus i Malmö, vilket funkade jättebra det första året, men blev allt motigare inpå andra året.

– Det var helt fantastiskt att få komma till en miljö där alla ville samma sak. Men sedan hände det något under andra året. Det var precis som om åren på den stökiga skolan och mobbningen jag länge hade varit med om, kom ikapp mig. Det hände mycket inuti mig. Jag blev trött, hade ingen kraft och orkade inte med skolan längre.

I trean tog det stopp. En dag alldeles i början av höstterminen gick hon in till rektorn och sa ”Nu hoppar jag av. Jag orkar inte.”

– Alla som omgav mig då tyckte det var fel och sa ”Vad håller du på med?” eller ”Du kommer aldrig att bli något.” Det var ingen som trodde på mig då. Men jag insisterade. Jag visste att jag var tvungen att göra det och att jag behövde göra det på mitt sätt. Skolans ramar har alltid varit ett problem för mig. Jag har alltid känt att jag kan så mycket mer, men aldrig kunnat visa det i den formen. Jag kvävs.

Efter avhoppet gjorde hon om sina föräldrars altan till ateljé, målade så mycket att hon till sist inte visste var hon skulle göra av alla tavlor.

– Det var ett kreativt kaos, låtar och konst, huller om buller, där jag äntligen fick vara i den form jag ville vara, en som inte begränsade mig i mitt skapande. Skolan är fantastisk på många vis, men den passade inte mig. 

Familjen

Avhoppet från skolan och det som Hannah nu omgav sig med väckte blandade reaktioner hos föräldrarna.

– Mamma har alltid varit stöttande, även om hon inte alltid hållit med om mina beslut så kunde hon ändå säga ”Okej, om du tror det är rätt, så gå på det”.

Hanuttens pappa däremot drevs mer av oro och skepsis.

– Det kunde bli väldigt fel när han sa saker. Det lät som om han inte alls stöttade mig, även om han kanske ändå gjorde det. Han fick det ofta att låta som om jag var överkänslig, men varför inte vända på det: ”Har du någonsin funderat på om det är du som är underkänslig?” sa jag.

Någonstans där växte fröet om att hon genom sitt musikskapande även kunde göra mycket för att förändra vuxnas inställning och förhållandet till psykisk ohälsa. Vuxna som hellre hyschar ner det som är (för) mycket, som inte lyssnar, vägrar ge plats för känslor och unga människor.

– Det är inte alltid så lätt att säga orden på rätt sätt och det kanske är lite där som många vuxna fastnar. Det är så ofta de tror att de måste flytta berg eller göra något fysiskt för att hjälpa någon annan. De ska alltid försöka lösa problemen, men det handlar aldrig om att hitta lösningar. Det handlar om att göra någonting i stunden, att göra vad som helst.

Lyft via Musik Direkt

Första gången Hanutten var med i Musik Direkt var 2013. Då gick hon fortfarande på Rytmus och hade bildat en trio med två kompisar.

– Vi kom till Riksfinal i Västerås och det var jätteroligt, men så blev en av oss sjuk så det fallerade tyvärr.

Två år senare var hon med igen, då som soloartist med sång och ukulele. Även då gick hon till Riksfinalen som 2015 ägde rum på Kulturkvarteret Kristianstad.

– Det var ett tufft år för mig och jag mådde inte alls bra när jag skulle upp och göra mina framträdanden. Antagligen var det vad som gjorde dem så starka också. Jag minns när jag spelade i finalen på Kulturkvarteret. Då var det så tyst i salongen att man kunde höra en knappnål falla. Det var väldigt mäktigt.

För det framförandet fick hon ett pris och tävlingen i sig blev en kick – ett kvitto på allt hårt arbete hon hade lagt ner som stärkte henne mycket.

– Jag minns regionfinalen på Mejeriet i Lund 2013 och att det fanns ett jämställdhetstänkt redan då, men 2015 hade det vridits upp till 2.0. Då genomsyrade det hela tävlingen. Man kände sig verkligen som en artist och var väl omhändertagen hela vägen. Alla tog en på allvar och man kände sig bekräftad. ”Ja, ni är framtidens musiker och er vill vi värna om.” Det var den känslan. Och även om det alltid finns nackdelar med tävlingar, särskilt med en så subjektiv sak som musik, så är det bra att tävlingsmomentet finns där. Det blir en sporre och triggar en att göra något riktigt bra.

I juryn 2015 satt två etablerade musiker som båda blev viktiga personer för Hanuttens fortsatta musikerkarriär: violinisten Carolina Karpinska och kompositören och sångerskan Cecilia Nordlund.

– När vi minglade med juryn efteråt sa Caroline att mitt uppträdande rört henne till tårar. Då tog jag mod till mig och frågade om hon ville spela på min skiva – och hon sa ja. Därefter kom Cecilia fram till mig och sa ”Du får aldrig sluta skriva och du måste ju bli ledare för Popkollo”.

Det hela ledde till att Hanutten blev handledare för Popkolloklubben på Malmö Live.

– Jag blev lite allt i allo och Cecilia blev något av en music mama för mig. Bland annat styrde jag upp ett eftermiddagshäng för tjejer och transpersoner och höll i en öppen scen.

Samma år fick hon även en praktikplats på Moomsteatern, vilket så småningom ledde till en anställning som kompositör och livemusiker i deras uppsättning Resan till Melonia. Där jobbade hon sida vid sida med kompositören och multiinstrumentalisten Jan Erik Sääf, som hon har kommit att bli nära vän med.

Stå på egna ben med andra

Efter vårens framgångar, boostad med stärkt självkänsla och nya kontakter, började hon under hösten planera sitt projekt ”Säg vad som känns” och den kickstarter-kampanj som bland annat resulterade i hennes första album.

– Jag producerade en video där jag pratade om projektet och satte ihop en föreställning om känslor. Det handlade om att bli sjuk av olika känslor och vad som händer när känslor inte går över.

Under två månader drev hon kampanjen digitalt. 60 dagar hade hon på sig att komma upp i 40.000 kr. Det var vad hon behövde för att täcka alla kostnader för medverkande musiker och inspelning.

– Först fick jag inte mycket respons, men jag gav mig inte och låg på alla stora aktörer, tryckte upp det i fejset på dem. Svarade de inte, så mejlade jag dagen efter. Till slut nappade radion och SVT gjorde ett reportage.

Då lossnade det plötsligt och folk från hela Sverige bidrog. När kampanjen var slut i december hade hon kommit över insamlingsmålet.

– Jag tänkte ”Shit, nu ska jag spela in en skiva”.

Att planera, arrangera och fixa mycket själv var något hon började med redan på gymnasiet. Då satte hon ihop band och ledde olika projekt. Och det tänket fortsatte hon med även efter hon hade hoppat av.

– Det är do-it-yourself-andan som gäller för mig, allt från att skapa sitt eget varumärke: var syns jag, vad gör jag och hur gör jag det? Jag har alltid varit medveten om det och behöver inte tillägga något egentligen, bara vara mig själv. Och så är jag väldigt ihärdig, hör av mig till folk och tar plats.

Men som ung och tjej har hon möts av mycket motstånd också.

– Trots att det här verkligen är vad jag är bra på och vill göra, väljer man till exempel att ignorera mig eller inte ta mig på allvar många gånger. Själv tog jag mig på allvar från allra första början, men det tog lång tid innan andra började göra det. Som ung musiker blir man ständigt ifrågasatt och alla runt omkring en har åsikter om hur något ska utvecklas. Men vem om inte jag vet bäst hur mitt skapande ska se ut och vara? Jag älskar att samarbeta med andra men vill ändå ha kontroll. Man ska äga sitt skapande och vad man gör – det är jätteviktigt.

 

Hanuttens skiva hittar du på Spotify här:

Säg vad som känns

HANUTTEN OM ...

... konserten i Malmö,

Palladium Malmö, 
fredagen den 12 maj 2017 kl. 20

– ”Du är så jävla känslig” är rubriken. Konserten är en hyllning till känslor och sensitiv begåvning. Vi är många som har fått höra att det skulle vara något dåligt att vara känslig och det håller jag inte med om. I första akten på Palladium så är det jag bara själv på scen och det kommer att bli väldigt avskalat och intimt. Sedan blir det tårta och festligheter innan andra akten då mitt band kommer in.

 

... sina medmusiker

Bandet består av musiker som på olika sätt varit viktiga och funnits där för Hanutten. Alla utom Jan Erik Sääf medverkar även på skivan.

Ella Sandberg går på Skurups folkhögskola. Hon har alltid backat mig i det jag gör och körar mig jättemycket. Vi lärde känna varandra när vi gick gymnasiet. Jag på Rytmus och hon på Heleneholm.

Martin Wikström är också en person jag lärde känna under gymnasiet, som gick på Heleneholm. Han är en otrolig basist och utmärkte sig redan på gymnasiet. "Honom ska jag ha", tänkte jag första gången jag hörde honom och han spelar bas på min skiva.

Ludvig Samuelsson är också en gymnasiekompis från Heleneholm, som går Musikhögskolan idag. Han spelar sopransaxofon och är en otroligt duktig musiker.

Caroline Karpinska träffade jag i Musik Direkt-sammanhang och hon har blivit min nära vän och musikerkollega. Hennes kompetens får mig att växa jättemycket.

Sanna Henriksson Spolaor När jag hörde talas om henne blev jag med ens förälskade i henne. Hon spelar cello och är fantastiskt duktig. Hon är med på olika saker jag gör och höjer min musik.

Josefin Samuelsson är Ludvigs lillasyster och har alltid varit där och tittat på våra spelningar. Hon går sista året på gymnasiet, på Nya Latin, spelar trumpet och är fantastiskt bra.

Florian Matz spelar trummor och bara har det. Han är en av de yngre jag jobbar med, gick ut gymnasiet förra året, spelar mycket musik och jobbar lite extra.

Herman Hallberg är en rolig kombination. Han pluggar till läkare samtidigt som han är en naturbegåvning på piano. Hans händer flyter över tangenterna.

Jan-Erik Sääf träffade jag via Moomsteatern och han har följt mig de senaste två åren. Han är musiker, kompositör, multiinstrumentalist bland annat på Moomsteatern. Det häftiga med honom är att han hela tiden får mig att tänka större och att våga testa mera.

 

... konserten på Kulturnatt Kristianstad

Caféscenen, Kulturkvarteret Kristianstad
fredagen den 19 maj 2017 kl. 18.45 

– Jag har aldrig varit med i Kulturnatten innan, så det ska bli roligt. Jag har förstått att det händer mycket och att det mesta är gratis, vilket är bra. Vill man komma och se mig här så ta med flytvästen för vi ska dyka ner i känslohavet. Det kommer vara jag på den lilla Caféscenen så det kommer blir intimt och nära. Jag kommer sjunga både sånger från skivan och nya låtar, som jag varvar med på samma gång sköra och starka berättelser.

Fler intervjuer med Hanutten: