Trumattack: Omar Mofleh

Med smugglare och Röda Korset från Damaskus till Malmö

 

Intervju med trumattackaren Omar Mofleh, 25 år, slagverkare och statslös palestinier född och uppväxt i Damaskus, Syrien, sedan hösten 2015 bosatt i Skåne. Text: Marika Yamoun

 

Omar Mofleh
Omar Mofleh

– Hade jag vetat vad som väntade mig, skulle jag aldrig ha åkt, säger Omar. Något har brustit i mig och det får jag leva med nu.

 

Vi sitter på kafé Doffeln vid Triangelns södra uppgång i Malmö tillsammans med den irakiska musikern Ali Sabah som får tolka och förmedla. Intervjun slingrar sig fram i kronologiska och geografiska kringelikrokar först på arabiska, därefter i stötar och kortare fragment på svenska.

 

Hösten 2015 bestämde sig Omar och hans mamma Fathiye för att lämna Syrien. I Damaskus var livet farligt och olidligt. I staden härjade beväpnade banditer som rånade eller sköt folk på gatan. Omars pappa hade åkt och Omars äldre bror bodde redan sedan ett par år tillbaka i Sverige.

 

Två packade väskor

Men det kostade dem två försök. Den första smugglaren de kom i kontakt med tog pengarna och stack. Först när de lyckats skrapa ihop en tillräckligt stor pott till en annan smugglare kunde de ge sig av. Två väskor hade de med sig. Den ena var vattentät och innehöll id-handlingar och andra viktiga dokument som behövde bevaras torra. I den andra låg nödvändigheter som kläder och mediciner till mamma.

 

– De kom och hämtade oss med bil och körde oss till olika checkpoints genom Syrien, från en säker plats till en annan. Att köra raka vägen gick inte, eftersom det fanns beväpnade trupper på vägen, så det tog tre-fyra dagar att nå den turkiska gränsen. Väl där fick vi stiga av och gå, berättar Omar.

 

I en grupp på 30–40 personer, män, kvinnor och barn, vandrade de sedan över bergen. Sträckan till fots tog sex timmar ungefär.

 

– Ett par hade gett sin treåriga son sömntabletter och pappan höll honom hårt i famnen, men så plötsligt tappade han greppet så att barnet föll till marken. I tumultet som uppstod blev vi upptäckta av den turkiska gränspolisen. De fick tag på paret och förde bort dem. Vad som hände med barnet vet vi inte. Vi såg dem aldrig mer.

Omars bild från ett flyktingläger

Liten båt på stora havet

Väl över gränsen hämtades de i andra bilar som körde dem till den turkiska staden Antakaya. Därifrån skjutsades de vidare i buss till kuststaden Didim. 1 500 dollar per person fick Omar och hans mamma betala för några dagars uppehälle på hotell och en båtresa över Medelhavet.

 

– En kväll ringde smugglaren och bad oss komma ner. Vi tog först en buss och gick sedan ner till havet där en motorbåt väntade på oss. Nu skulle alla ner i den, män, kvinnor och barn, väskor och annat, huller om buller, mitt i natten. Vi var 35 personer som skulle pressas ner i en gummibåt gjord för åtta. Egentligen fick vi inte ta med oss några väskor för smugglarna, eftersom det blir mindre plats i båten då, men betalade vi extra gick de motvilligt med på det ändå. Det fanns mycket gränspoliser i området, fick vi också veta, så vi var tvungna att handla snabbt för att inte bli upptäckta.

 

Köra båten fick en av flyktingarna göra. Den personen får resan för halva priset, berättar Omar. Någon smugglare följer inte med på själva båtfärden.

 

– Han som skulle köra båten hade inte gjort det förut, men trodde han skulle klara det ändå. När vi hade kommit kanske 200 meter från kusten svängde plötsligt båten till alldeles för hastigt. Det kom in vatten, barnen började skrika, det blev oro och stress bland oss alla, och så kantrade vi. Båten vändes upp och ner och vi hamnade i vattnet.

 

Som tur var hade de flesta flytvästar på sig och det hela skedde nära ett stenrev. Omar hittade snart sin mamma i havet. Med sin flytväst hade hon sett till att hålla ett par barn flytande. Alla hjälptes åt för att ta sig in till land igen. Alla överlevde.

 

– Vi ömsom simmade ömsom flöt tillbaka mot stenarna. Men de var hårda och vassa och rev sönder våra kläder, fötter, händer, armar och ben. Det var blod överallt. Smugglarna, som hade sett vad som hände, kom för att hämta upp oss när vi väl var i land. Sedan körde de oss tillbaka till hotellet.

 

Varför hämtade smugglarna er? undrar jag.

 

– Så länge vi är kvar i Turkiet utgör vi en säkerhetsrisk för dem. Vi känner ju igen dem och kan berätta för polisen vilka de är. Dessutom finns det så många smugglare att det är konkurrens mellan dem. Ju fler flyktingar de lyckas få över till Grekland, ju bättre reklam för dem. Och helt befriade från etik och moral är de väl inte heller.

 

Efter den händelsen ville Omar överlämna sig till den turkiska polisen, men hans mamma insisterade. Inte ge upp nu. Fortsätta till Grekland och sedan vidare genom Europa till Sverige skulle de. Efter att ha kommit så här långt, menade hon, hade de inget val.

 

Ett andra försök

Snart var det åter natt då allt skulle göras om igen. Mannen som hade kört båten första gången hade på hemfärden gråtit mycket och kommit med olika anledningar till varför han svängt så hårt. På bussen satt han även denna natt, men när det väl var dags att kliva ner i båten igen, tog det stopp och han bestämde sig för att hoppa av.

 

– Den här gången var det en lugnare man som körde och det gick bra att ta sig ut på havet. Men när vi kommit en bit försvann våra GPS-signaler. Mammorna blev oroliga för sina barn och många hade olika åsikter om vad vi borde göra. Då kom det en stor kustbevakningsbåt. Vi flöt omkring mållöst och det var stora vågor. De ropade åt oss i högtalare på turkiska att vi var i fara, att vi skulle stanna och överlämna oss till dem. Från det stora skeppet började man kasta i rep åt oss, men vi var rädda. Vi visste inte om de var goda eller onda. Till sist gasade vår förare i stället på och såg till att vi kom bort från skeppet. Antingen dör vi eller så överlever vi, tänkte vi. När det hade gått ett par timmar såg vi ett ljus och tog sikte på det. Men när vi fick signal i våra mobiler igen, insåg vi att vi var på väg tillbaka mot Turkiet! Det var inte heller logiskt att vi skulle se ljus, eftersom ön vi skulle till var en militärbas. Så då ändrade vi riktning och fortsatte i 1,5 timme åt motsatt håll. Det kom in vatten i båten och vi fick ösa hela tiden. När vi kom fram till den grekiska ön var vi alla väldigt blöta och kalla.

 

Kort efter att de hade klivit i land var de omgivna av grekiska militärer.

 

– Enligt smugglarna skulle vi få hjälp när vi överlämnade oss till dem, men de hjälpte oss inte, de var bara hårda mot oss. De tog våra väskor och lät oss utan någon som helst information vänta utomhus uppe på ett berg där deras militärbas låg. Vi visste inte hur länge vi skulle behöva stanna där.

 

I båten hade de haft med sig en gravid kvinna som nu behövde vård. De ville ringa Röda Korset, men det fick de inte och endast kvinnorna fick gå bort till väskorna och hämta kläder, mediciner och andra nödvändigheter. I 24 timmar hölls de så och fick under den tiden bara vatten att dricka. Till sist kom det ett skepp som tog med dem till Aten.

 

Från Grekland till Sverige

På fastlandet, däremot, väntade Röda Korset på dem. Med dem fortsatte resan landsvägen upp genom Europa, via Kroatien, Serbien, Makedonien och Tyskland.

 

– De hjälpte till med mat och dryck och försåg oss med tak över huvudet och andra ställen där vi kunde vila och värma upp oss. Vi fick åka med deras bilar men också gå mycket.

 

Resan från Aten till Malmö tog 20 dagar. Omar och hans mamma anlände med båt från Rostock. På båten hittades de av poliser som förde dem till ett flyktingläger i Skåne.

 

Några möjligheter att musicera fanns det knappast under denna resa, men då och då sjöng Omar visor för barnen, berättar han. Sin Darbuka kunde han inte heller ta med sig.

 

– När jag väl hade landat här i Sverige, bad jag en vän i Syrien att skicka min darbuka till mig. Det tog tre månader, för den fastnade i Jordanien, men nu spelar jag på den här.

 

För närvarande bor Omar hos sin bror i Åstorp, men hoppas kunna flytta till Malmö en dag och där fortsätta med sin musikerkarriär. Och i sommar ska han ut på sin första Trumattack-turné med UNGA Musik i Syd.

 

 

MUSIKA

Ladda ner vår förskole-app MusikA - ett verktyg för dig som mer aktivt vill jobba med musik, rörelse och rytmik i förskolan.
Anpassad för iPads.
Version: iOS 8.0 eller senare

 

FÖLJ OSS

På Facebook och Instagram berättar vi om allt vi gör.

SE OSS

Klipp från utbudsdagar, konserter, seminarier, utvecklingsprojekt och mycket annat.

LYSSNA

Hör världens mest avslappnande låt! Sök Solisten! - Klassisk musik till 2000-talets barn eller Hur länge ska hon vara död? som vi också varit med och tagit fram.

Mejla oss på lilla_a@musika.se 
HÖR AV DIG

Vi kan bara bli bättre om vi får veta vad du och dina barn tycker och tänker om det vi gör.