Susanne Rydéns högtidstal vid Nationdaldagsfirandet i Kristianstad

I parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra händer känsliga för allt som är skönt.

 

Den var den sången som jag automatiskt började gnola på en lördag i maj, när vi nådde bokskogen på cykel och den skira grönskan skimrade i en otalig mängd nyanser. Min melodi blandades med sången från koltrast och bofink, ja till och med västergöken hördes i fjärran som en del av naturens symfoni.

 

Med naturens musik som ackompanjemang blev det naturligt att reflektera över något av det mest svenska som finns – vår unika allemansrätt. Alla människors rätt till fantastiska och nära naturupplevelser, en rättighet men också ett ansvar att förvalta naturen för kommande generationer. Att vårda den med respekt och lära varandra vilken kraftkälla som ryms i skogen, vid havet eller vid åsynen av slätternas gula rapsfält.

 

Jag associerade vidare och nästa sång dök upp i tanken: Evert Taubes Änglamark med jorden vi ärvde och lunden den gröna…
För så är det med musiken.  Våra liv kantas av melodier, av sånger, som följer oss länge och blir favoriter eller som plötsligt dyker upp och drabbar oss när vi minst av allt väntar det. Musiken finns där i en oändlig mängd skepnader, en följeslagare som föder och tolkar våra känslor, från livets början till dess slut.

 

Musiken är en kulturyttring och kultur betyder att odla. Och precis som ett nysått frö behöver vatten och näring för att växa till en livskraftig planta, behöver vi människor få tillgång till detsamma. Med musik, konst, teater och dans ger vi näring till vår insida – till kreativiteten och empatin, till möjligheten att lyfta blicken och se tillvaron ur ett annat perspektiv, till samhörighet och självkänsla. Eller uttryckt ur en 9-årings perspektiv under Kristianstads kulturnatt häromveckan: Nu förstår jag vad kultur är – det är det som får oss att må bra!

 

Som musikinstitution har vi förmånen att i praktiken uppleva den stimulans som musicerande och tillgången till musik bland barn och unga ger. När barnen – och deras pedagoger – önskar att vi vore där varje dag, när rapporterna om att koncentrationen ökar, skolresultaten förbättras, när bråk och skadegörelse minskar- som efter projektet ”vi slår på trummor och inte på varann”, då vet vi att vi göra något bra och att den näring vi tillför bidrar till livskraft och motivation. 

 

I FN:s barnkonvention som blir lag den 1 januari 2020 fastställs vår skyldighet att främja barns rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet. Vi ska uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter till kulturell och konstnärlig verksamhet. Inte för att alla ska bli musiker eller konstnärer, utan just för att barn ska få växa. Enligt samma princip tillför idag handelshögskolor och tekniska universitet, estetiska kurser för att stimulera kreativitet. Därför hoppas jag att ni som läser det här sträcker liter extra på er idag, av stolthet över estetiska program och kulturskola, över sammanhang och mötesplatser där barn – och vuxna – får hämta kraft och inspiration till sin utveckling som människa.

 

Till sist, rösten är det instrument som vi alla bär på. Precis som musiken följer det oss genom hela livet: en sorts allemansrätt. Och få saker skänker så stor gemenskap som att sjunga tillsammans.

 

Idag stämmer en och annan in i vår nationalsång. Sträck då lite extra på er så luften och tonen får plats, se er omkring, lyssna på er granne och upplev den kraft och glädje som en gemensam sång kan skapa.

 

För ett Sverige, om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och våra sinnen känsliga för allt som är skönt…