Musik i Syds vd önskar God jul och slår in musik och kreativitet i bångstyriga paket där snöret inte vill stanna kvar

Det är advent. Några få av oss tänker genast Otto Olsson när vi hör frasen uttalas. Väldigt många av oss associerar till ljus, stjärnor och musik.

I en tid när man på ledarplats i en dagstidning kan skriva att ”Kulturen tycks leva i en egen bubbla – befriad från sparkrav och effektiviseringar. Det finns skäl att ta fram en nål och trycka till.” finns det återigen anledning att reflektera över musikens roll i samhället. Och väldigt tydligt blir det om vi gör ett tankeexperiment och tänker bort all musik i den tid vi befinner oss i just nu.

En december utan luciasånger och stilla natt. Inga konserthus eller kyrkor att vallfärda till för att lämna en stressig vardag för en stund och med musikens hjälp förflyttas till en annan verklighet. Inga konsertbesök på vårdboenden eller i skolor som stimulerar och skapar gemenskap. 

Nu har du kanske slutat att läsa och avfärdat det hela med tanken att ”Det där kommer aldrig att hända”. Men faktum är att varje snitt i budgeten för kultur är ett snitt i vår välfärd. När kulturskolans verksamhet skärs ner, ja då är det ett steg mot tystnad. När musikinstitutioner tvingas till åtstramningar, då är det verksamheten som drabbas – för vi är effektiva. Vi har för länge sedan stramat åt. Det är inte längtan efter höga löner eller inflytande som driver oss, utan vår övertygelse om att musiken, mer än något annat, bidrar till samhörighet och en bättre tillvaro för individen och kollektivet.

Den bubbla som mår bra av att spricka är villfarelsen att allt fortsätter som vanligt, när kulturens alla ansikten försvinner. Och vi kan reflektera över vilket samhälle vi då landar i. Där jag blir ännu viktigare och där vi inte längre ges utrymme. Där kreativiteten inte längre stimuleras. Där musiken tystnar.

Jag vill ha bra sjukvård. Jag vill att kollektivtrafiken ska fungera, men jag vill också ha kultur och dristar mig så här i jultid till att låna Winston Churchills uttalande ”om vi skär i kulturen – vad ska vi då kämpa för?” 

I mina julklappar lägger jag därför kämparglöd. Jag slår in musik och kreativitet i bångstyriga paket där snöret inte vill stanna kvar. Och högst upp i granen placerar jag en megafon som sprider budskapet att kulturen är det kitt som sammanfogar mänskligheten.